Elefantens fot

Se Madeleine Hessérus i SVT:s Babel.

 

Läs Madeleine Hessérus artikel i Svenska Dagbladet om den nyblivne Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro:

Ishiguro landar i ett mollackord

Läs Madeleine Hessérus artiklar och understreckare i Svenska Dagbladet:

Bolsjojteatern en scen för den ryska själen.

Elegant uppdatering av Hamlets dilemma.

Beatrix Potter visade djuren som de är.

Verkligheten en blind fläck i skönlitteraturen.

Röster om Elefantens fot:

”Elefantens fot är en originell och fängslande roman om kärlek, katastrof och naturvetenskap med fantastiska karaktärer och ett rikt språk skickligt belagt med ett sorgens skimmer. Miljöbeskrivningarna, framför allt av zonen och dess population, är fulländade och makabra på samma gång. Rekommenderas!” Betyg 5/5, Fredrik Malmquist, BTJ nr. 8, 2016.

”Aldrig har jag väl läst en roman med så starka och berörande och inte minst stilistiskt säkra landskapsskildringar som Madeleine Hessérus nya. /…/Här är stämningen på en gång mardrömmens och sagans./…/Lågmält utan stora åthävor, men med samma iakttagelseförmåga och starka detaljsinne som präglar miljöbeskrivningarna och med en uppenbar och utomordentligt imponerande naturvetenskaplig auktoritet förmår Hessérus inte bara begripliggöra vad den här forskningen rent konkret går ut på, hon lyckas också göra den så engagerande att till och med den mest inbitna humanist får en känsla för vad det är som driver naturvetare./…/Jag är så betagen av romanen som helhet att jag helst inte skulle vilja framföra någon invändning alls/…/Den påminner oss alla om att Tjernobyl – liksom Fukushima – fortfarande är aktuellt/…/Den är en sorgesång över alla offren, både de döda och de levande.” Merete Mazzarella, Upsala Nya Tidning

”Jag läser boken långsamt för att dra ut på njutningen i romanens suggestiva skildring av forskarnas oväntat passionsfyllda vardag. (…)Hessérus gestaltning av forskarnas expeditioner in i zonen är ett litterärt kraftprov. Språket slingrar sig och nästan tränger ut ur sidorna på samma sätt som träden genomtränger övergivna byggnader i den verkliga Pripjat.(…)”Elefantens fot” är en oljemålning, förklädd till roman. Intrigens ledtrådar och villospår bländar ögat men när sista ordet är läst finns bara bilden kvar på näthinnan av en ändlös skog där inga djur saknar oss och alla träd har gått vidare. De klarar sig långt bättre utan oss.” Inga-Lina Lindqvist, Aftonbladet

”Under stora delen av läsningen av romanen Elefantens fot är jag fullständigt uppslukad av Madeleine Hessérus sakliga och exakta skildring av en forskarstation /…/människor att älska eller avsky eller bara vara helt likgiltig inför. Och hon beskriver det så bra, bygger upp en sådan spänning runt konkurrensen, värmen och passionen som spirar runt dessa forskare/…/De katalogiserar musskallar ihop. De reser till zonen och möter de överraskande glimtarna av normalitet och idyll som återvändarna skapat mitt i ödemarken/…/Det är djupt fascinerande att följa med dem dit, Madeleine Hessérus tycks ha gjort en omfattande research/…/jag läser henne nästan som ett dokument, ett vittnesmål från en av världens hemliga fickor.” Jenny Aschenbrenner, Kulturnytt P1

”Med ‘Elefantens fot’ har Madeleine Hessérus åstadkommit en sällsynt välkomponerad historia om växelverkan mellan människa och natur/…/Centret blir något av ett gränssamhälle i miniatyr, en smältdegel för skilda mentaliteter och världsbilder då öst och väst sammanstrålar. Hessérus har öga för gruppdynamik och psykosociala processer. Såväl personer som relationer beskrivs inlevelsefullt och trovärdigt./…/Hessérus ger i ett nedskruvat tempo plats åt varje tänkbar känsla, stämning och förnimmelse, vilket hon behärskar och förmedlar med fingertoppskänsla – språket är levande och helt fantastiskt!” Betyg 5/5, Sandra Sandström, LitteraturMagazinet

”Madeleine Hessérus har själv besökt den så kallade ”zonen”, det förbjudna området, tillsammans med en grupp ukrainska forskare, och hennes imponerande research märks: zonen framstår som en högst levande plats, förbjuden och lockande just därför, sjudande av envist liv(…)Hessérus (tecknar) ett vackert porträtt av det forna Sovjetunionens mentalitet, av den benhårda pliktkänslan och av vad som händer med människor som inte anser sig ha något val. (…)Elefantens fot är en vacker, långsam roman, handlingen är enkel men språket laddat och bildtungt. Madeleine Hessérus skriver en vetenskapligt precis atomprosa i många nyanser av grått, perfekt avpassad för den förgiftade men lockande zonen.” Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

”Hessérus är dock en stilist med bred repertoar /…/Zonens mäktiga och otäcka tystnad frammanas i relief till den natur som inte låter sig hejdas av strålning och tillträdesförbud. /…/Hessérus utnyttjar skickligt de spänningar som finns mellan det okontrollerbara å ena sidan, och den mänskliga viljan och ambitionerna å den andra. ”Elefantens fot” är en elegant kulmen på hennes romansvit.” Elisabeth Hjorth, Sydsvenskan

”Civilisation kontra natur är Madeleine Hessérus återkommande tema men Elefantens fot är också en kärleksroman. En komplicerad kedjereaktion utlöses när känslor uppstår mellan svenska gästforskaren Katarina och en ukrainsk Tjernobylveteran. Deras relation är en hemlig trädgård i ett kargt och hotfullt landskap, men kan den överleva? Elektrisk stämning som hypnotiserar.” Jenny Lindh, M-Magasin

”Kärleken är en livsfarlig zon(…)Men om kärleken har samma halveringstid som plutonium är det kanske värt att våga. 24 000 år. (…) ‘Elefantens fot’ sätter spår. Jag kommer att minnas Grigorij vid fönstret i Katarinas torftiga lägenhet i Kiev, när lampan släcks ‘och alla konturer i rummet suddades hastigt ut av mörkret och upplöstes i atomer, också hans kropps avlånga massa’. (…)Madeleine Hesserus har funnit ett subtilt och oerhört fängslande sätt att skildra hur verklighetsuppfattningen kan vackla.” Bodil Juggas, Arbetarbladet

”Vi lever alla på lånad tid. Vår civilisation är något tillfälligt, ett undantagstillstånd i en hungrig natur, i en kall världsrymd. Allt i vår lilla människovärld är provisorier. Så kan det existentiella budskapet i Madeleine Hessérus mycket välskrivna och mångbottnade nya roman sammanfattas.” Torbjörn Elensky, Tidningen Vi.

”… en kärlekshistoria, illusoriskt enkel i dess binära dramaturgi. Men det är också en sorgesång över en förlorad civilisation, som fortsätter att leva trots att den är så förstörd att den inte går att reparera. /…/en roman som lockar till tänkande: poetisk och klarsynt, varken ett ord för mycket eller för lite, tydlig som ett fotavtryck men också dunkel som en spådom.” ÅH Hellman, Blekinge Läns Tidning

”Hessérus sätt att skriva om kärlek får mig att associera till Peter Hoeg. En bild som återkommer är kärleken som ekvation /…/ Allting i ”Elefantens fot” beskrivs med vetenskapsmannens blick. Det är en fröjd att läsa en svensk skönlitterär författare som, för en gångs skull, är hemma bland provrör och mikroskop. /…/den stora behållningen i ”Elefantens fot” är miljöskildringen, som man girigt suger i sig. Forskarlaget i romanen är inte de enda som söker sig till katastrofer. Vi alla, mer eller mindre, fascineras av undergången. Och Madeleine Hessérus hittar med vetenskaplig precision exakt rätt ord för den.” Kristian Ekenberg, Dalarnas  Tidningar

”Språket i Madeleine Hessérus Elefantens fot (Natur&Kultur) är slående vackert.” Milena Bergquist, Betyg 5/5, Femina

”…en mycket läsvärd kärleksroman med stort allvar. En viktig berättelse om människans felsteg och dess konsekvenser.” Solveig Halvorsen Kåven, Dala-Demokraten

”Madeleine Hessérus nya roman Elefantens fot är en berättelse av närmast klassiskt slag, bred, analytisk, detaljrik, med omsorgsfullt tecknade personer och en miljö som helt bestämmer problem och budskap./…/När jag lägger romanen åt sidan kan jag fortfarande känna att den där strålningen når mig! Det beror väl på att vi när som helst kan råka ut för en likartad katastrof. Det fullständigt osannolika har ju redan hänt tre gånger. I den meningen är det förstås en fruktansvärt angelägen bok.” Dan Sjögren, Norrländska Socialdemokraten

”En fascinerande berättelse i jagform om den svenska biologen Katarina som – några år efter reaktorhaveriet – tillsammans med andra internationella forskare ska kartlägga vad som hände och händer i det strålningsdrabbade området./…/Efter romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor är Elefantens fot sista delen i Madeleine Hessérus svit Urbanien. Tre dova civilisationskritiska romaner om stora livsfrågor där naturvetenskap har fått färga det vackra språket. Jag grips djupt av de människoöden som jag möter. Jag får i Elefantens fot dela biologen Katarinas minnen, hennes erfarenheter och tankar. Jag får se omvärlden, teknikutvecklingen, kärleken med hennes blick. Får vara inuti henne när hennes värld kantrar. Det är utmanande.” Lena Kjersén Edman, Västerbottens-Kuriren

”Miljöbeskrivningarna är så detaljerade att man nästan kan ta på spökstadens tystnad och karaktärerna är övertygande/…/Elefantens fot är en mycket underhållande roman/…/det kanske mest intressanta är de existentiella frågorna boken ger uttryck för.”Matilda Arborelius, Skånska Dagbladet

”Madeleine Hessérus språk är kristallklart, hon reder ut tankarna kring livets och kärlekens villkor i en kärlekssaga fri från sentimentalitet, en unik berättare som behandlar väsentliga, alltid lika aktuella frågor.” Ragnhild Oxhagen, Ölandsbladet

Madeleine Hessérus svarar på frågor om arbetet med romanen Elefantens fot:

  1. Vad fick dig att skriva Elefantens fot?

Det är svårt att säga vad som exakt driver en skrivprocess eller tillkomsten av en roman. För min del tror jag att det mest handlar om att vara trogen det som fascinerar mig. Och jag har länge varit intresserad och upptagen av samspelet mellan människa och natur. Den förbjudna zonen kring Tjernobyl är kanske vår tids tydligaste exempel på det här komplicerade samspelet. Jag tyckte också att det var intressant att låta zonens apokalyptiska landskap utgöra bakgrunden till ett kärleksdrama. Det här landskapet, som ju skapats av människan, tvingar huvudpersonerna att möta sig själva, att ta ansvar och göra upp med sitt förflutna.

  1. Hur skulle du beskriva romanens kärlekstema?

Katarina, romanens jag, berättar om hur hon för tio år sedan, när hon ansluter sig till forskarlaget i Tjernobyl, förälskar sig i ukrainaren Grigorij. När hon nu ser tillbaka frågar hon sig: Vad var det egentligen som hände mig? Vem var den där mannen? Som alltid, när det handlar om stark och omvälvande kärlek, finns det en smärtpunkt mellan de älskande. Och i centrum för Katarinas och Grigorijs kärlek finns skugglika minnen som de bara långsamt vågar närma sig. Spänningen och konflikten mellan dem är kanske heller inte enbart känslomässig, utan också kulturell och politisk.

  1. Hur hänger Elefantens fot ihop med dina tidigare romaner Till Isola och Staden utan kvinnor?

Alla tre romanerna hanterar det här samspelet mellan människa och natur, som jag redan nämnt, och de beskriver ett slags riskabla landskap, inte bara fysiskt riskabla utan också mentalt riskabla. Romanerna handlar på så sätt också om det finns dolt under ytan, det som är outtalat men som ändå sätter igång starka rörelser i människorna och mellan människorna. De tre romanerna har också alla ett kvinnligt jag och en kvinnlig berättarröst, och det är ett medvetet val. Jag tycker att kvinnan alltför sällan i skönlitteraturen är jaget med självklar rätt att uttala sig i existentiella frågor.

  1. Elefantens fot utspelar sig på en forskningsstation. Vilken plats tycker du att naturvetenskapen har i skönlitteratur idag?

Med tanke på att vår världsbild och våra livsförutsättningar idag i så hög grad präglas av naturvetenskap och teknik, och att vi dagligen hanterar datachips, mikrovågor och radioaktivitet, vare sig vi vill det eller inte, är det kanske förvånande att naturvetenskapen inte speglas oftare i skönlitteraturen, om man bortser från i ren science fiction. I den här romanen har det naturvetenskapliga fältet fått färga språk och huvudpersonernas sätt att tänka och vara. Det har varit spännande att arbeta med – och att upptäcka poesin i den naturvetenskapliga terminologin!

  1. Du besökte själv den förbjudna zonen inför arbetet med romanen. Vad fick dig att resa dit och hur upplevde du det?

Ja, varför väljer man att resa till en av de mest kontaminerade platserna i världen? Jag insåg att jag inte skulle kunna skriva romanen om jag inte fick se den här platsen med egna ögon, det är väl det enkla svaret, men kanske finns det också en lockelse i det förfärliga … Att besöka den förbjudna zonen var en stark upplevelse, och det jag kanske tydligast bär med mig därifrån är att förhållandet människa-natur är en så komplicerad balansakt. Och zonen konfronterar oss med andra rums- och tidsbegrepp. Det går inte att skildra den på något realistiskt sätt. Alla ens begrepp förändras där. Vad är tid? Vad är rum? Vilken roll spelar människan i sammanhanget? Det är en gåtfull plats, kulturellt, historiskt, politiskt och inte minst känslomässigt. Det har jag velat fånga och beskriva i romanen.

Lyssna på Madeleine Hessérus i P1 Kultur.

Lyssna även på intervju i Vetenskapsradions veckomagasin.

Intervju med Madeleine Hessérus om Elefantens fot i Göteborgs-Posten.

Artikel i Svenska Dagbladet av Madeleine Hessérus om mötet med Tjernobyl och inspirationen till romanen.

Intervju med Madeleine Hessérus samt första kapitlet ur hennes roman i nummer 12/13 av tidskriften 10TAL.

Intervju med Madeleine Hessérus om Byen uden kvinder i Weekendavisen: del 1, del 2.

 

Om Staden utan kvinnor:

”Madeleine Hessérus, som redan gjort sig bemärkt med romanen Till Isola, också här i Danmark, fastslår med det här verket att hon är en av Sveriges mest intressanta författare/…/Sällan har man sett tankeväckande samtidskritik så intelligent förpackad.”Berlingske, DK

”‘Staden utan kvinnor’ är en mäktig och imponerande satsning, ett romanbygge av ovanlig tyngd (…) Återigen visar Madeleine Hessérus att hon tveklöst och med självklarhet tillhör de få verkligt betydande och angelägna svenska författarna. Nominerar inte juryn ”Staden utan kvinnor” till Augustpriset är det snudd på tjänstefel.” Helsingborgs Dagblad

”‘Staden utan kvinnor’ är en roman som oroar och skrämmer. Den framtidsvision den målar upp fungerar också som satir över företeelser i vår tid. Läs Madeleine Hessérus också för språkets skull! Det är koncist, laddat och poetiskt.” Svenska Dagbladet

”Madeleine Hessérus är en av Sveriges allra skickligaste stilister. Nu avslöjas hennes talang att kombinera symbolism och visionär spänning med provocerande tankeexperiment. Den gripande dystopin Staden utan kvinnor är ett fullödigt konstnärligt mästerverk. Med vördnad vill jag jämföra den med romaner som Kallocain av Karin Boye eller Väggen av Marlen Haushofer.” Västerbottenskuriren

”Staden utan kvinnor har i dagarna utkommit i pocket. Det är en symbolistisk, dystopisk berättelse; en framtidsthriller /…/ Madeleine Hessérus är ovanlig och ovanligt läsvärd.” Dagens Nyheter

Fokus val: ”Redaktionen väljer delikatesserna på kulturens skördefest.

Bok: På ena sidan bor kvinnor, på andra män. Det går en mur genom Stockholm som kastar mörka skuggor över en våldsam stad. Med ett suggestivt språk håller Madeleine Hessérus fast läsaren i en dystopisk värld som plötsligt börjar kännas otäckt … bekant.” Fokus

”Hessérus är en skarp samtids- och civilisationskritiker, med ett språk där många meningar sätter sig fast. Muren har alltid varit en flitigt använd metafor, och i sin dystopi använder hon den på många plan. Det är inte bara en mur mellan människor och kön, utan också mellan personers och samhällets historia och framtid.” Göteborgs-Posten

”Madeleine Hessérus roman Staden utan kvinnor är en sinnrikt mångfacetterad skapelse. (…) Genom sin bitvis essäistiska prosa invaggar hon läsaren i någon form av faktaspäckad trygghet där man faktiskt tror på vad hon säger och blir lyckligt ledd, men att det precis då sker en förskjutning, där en möjlig öppning görs till sin absoluta motsats. Detta sker skenbart saktfärdigt men är underbart skickligt utfört. Det är en mycket intressant och välskriven roman som Madeleine Hessérus skrivit om kärleksbristens orsaker och följder och det urbana samhällets avarter i sina möjliga och mest skrämmande konsekvenser.” Tidningen Kulturen

”Tonen är muntligt berättande. Språket flyter mumlande som en bräddfull bäck med mörkt järnhaltigt vatten (…) Boken är ett kraftprov.” Dala-Demokraten

”Att läsa Madeleine Hessérus roman Staden utan kvinnor är som att kastas runt i en rasande trumma av mörker och svärta. (…)Hessérus har också utkommit med novellsamlingarna Inte vackrare än Valparaíso (1997) och Den döda drottningen (2001), samt romanen Till Isola (2004). Staden utan kvinnor makar sig vackert plats därefter som en kusligt siande saga, men också som en vidsträckt kärlekshistoria och en hoppfull människoskildring. Att fläta ihop ett så omfattande samhällsmaskineri med ett stort galleri av människor i förändring kräver stor skicklighet.”  Dalarnas Tidningar

Bäst just nu: Var  fjärde vecka väljer vi ut fyra prosaböcker som SvD:s kritiker ansett vara särskilt omistliga under de senaste två månaderna. (…)

Med koncist och laddat språk skriver Madeleine Hessérus fram en mörk vision av ett framtida Stockholm. (…) ‘En grym saga med ett angeläget budskap’, menade Marianne Jeffmar, av en författare som inte fått så mycket uppmärksamhet som hon förtjänar.” Svenska Dagbladet 20 augusti

”Romanen känns labyrintisk (…) som helhet är den mycket fängslande och väcker frågor långt efter slutad läsning. Vad är det för städer vi har idag? Vill vi ha murar mellan människor?” Nerikes Allehanda

”Madeleine Hessérus skriver en roman som driver den feministiska debatten till sin spets(…)Detaljerna staplas till en fascinerande helhet, även om de enskilda penseldragen i sig kan vara nog så fascinerande(…)’Staden utan kvinnor’ är imponerande självständig, olik det mesta i den svenska samtidsprosan(…)Madeleine Hessérus röst i den svenska litteraturen är uppfriskande.” Arbetarbladet

”Madeleine Hessérus har ett mycket vackert och poetiskt språk. Genom alla de känslor och stämningar hon beskriver framträder ett dystert och nästan gotiskt framtida Stockholm. Man får ett intryck av en stad som hukar under ett tryckande molntäcke. (…) ‘Staden utan kvinnor’ är en fantastiskt fin bok med många bottnar. Jag föreställer mig att jag kommer att kunna läsa om den gång på gång, och alltid hitta nya tolkningar. Den är så mycket. Dystopi, science fiction, samhällskritik, symbolism och trots allt också en kärlekshistoria.” Kulturdelen

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s