Vad fick dig att skriva Elefantens fot?
Det är svårt att säga vad som exakt driver en skrivprocess eller tillkomsten av en roman. För min del tror jag att det mest handlar om att vara trogen det som fascinerar mig. Och jag har länge varit intresserad och upptagen av samspelet mellan människa och natur. Den förbjudna zonen kring Tjernobyl är kanske vår tids tydligaste exempel på det här komplicerade samspelet. Jag tyckte också att det var intressant att låta zonens apokalyptiska landskap utgöra bakgrunden till ett kärleksdrama. Det här landskapet, som ju skapats av människan, tvingar huvudpersonerna att möta sig själva, att ta ansvar och göra upp med sitt förflutna.
Hur skulle du beskriva romanens kärlekstema?
Katarina, romanens jag, berättar om hur hon för tio år sedan, när hon ansluter sig till forskarlaget i Tjernobyl, förälskar sig i ukrainaren Grigorij. När hon nu ser tillbaka frågar hon sig: Vad var det egentligen som hände mig? Vem var den där mannen? Som alltid, när det handlar om stark och omvälvande kärlek, finns det en smärtpunkt mellan de älskande. Och i centrum för Katarinas och Grigorijs kärlek finns skugglika minnen som de bara långsamt vågar närma sig. Spänningen och konflikten mellan dem är kanske heller inte enbart känslomässig, utan också kulturell och politisk.
Hur hänger Elefantens fot ihop med dina tidigare romaner Till Isola och Staden utan kvinnor?
Alla tre romanerna hanterar det här samspelet mellan människa och natur, som jag redan nämnt, och de beskriver ett slags riskabla landskap, inte bara fysiskt riskabla utan också mentalt riskabla. Romanerna handlar på så sätt också om det finns dolt under ytan, det som är outtalat men som ändå sätter igång starka rörelser i människorna och mellan människorna. De tre romanerna har också alla ett kvinnligt jag och en kvinnlig berättarröst, och det är ett medvetet val. Jag tycker att kvinnan alltför sällan i skönlitteraturen är jaget med självklar rätt att uttala sig i existentiella frågor.
Elefantens fot utspelar sig på en forskningsstation. Vilken plats tycker du att naturvetenskapen har i skönlitteratur idag?
Med tanke på att vår världsbild och våra livsförutsättningar idag i så hög grad präglas av naturvetenskap och teknik, och att vi dagligen hanterar datachips, mikrovågor och radioaktivitet, vare sig vi vill det eller inte, är det kanske förvånande att naturvetenskapen inte speglas oftare i skönlitteraturen, om man bortser från i ren science fiction. I den här romanen har det naturvetenskapliga fältet fått färga språk och huvudpersonernas sätt att tänka och vara. Det har varit spännande att arbeta med – och att upptäcka poesin i den naturvetenskapliga terminologin!
Du besökte själv den förbjudna zonen inför arbetet med romanen. Vad fick dig att resa dit och hur upplevde du det?
Ja, varför väljer man att resa till en av de mest kontaminerade platserna i världen? Jag insåg att jag inte skulle kunna skriva romanen om jag inte fick se den här platsen med egna ögon, det är väl det enkla svaret, men kanske finns det också en lockelse i det förfärliga … Att besöka den förbjudna zonen var en stark upplevelse, och det jag kanske tydligast bär med mig därifrån är att förhållandet människa-natur är en så komplicerad balansakt. Och zonen konfronterar oss med andra rums- och tidsbegrepp. Det går inte att skildra den på något realistiskt sätt. Alla ens begrepp förändras där. Vad är tid? Vad är rum? Vilken roll spelar människan i sammanhanget? Det är en gåtfull plats, kulturellt, historiskt, politiskt och inte minst känslomässigt. Det har jag velat fånga och beskriva i romanen.
