”Här på Vändesta förenades man av omständigheter, inte av vänskap. Och det som skilde dem åt, sådant sjönk undan och bleknade bort inför skuggan som graviditeten kastat över dem. Inför den var de lika. Och de var beredda att ljuga om och klamra sig fast vid det enda som kunde rädda dem ur den hopplösa belägenheten: Fästmannen. Och det föreföll Harriet som om hela hennes liv var upphängt på den enda sköra tråden.”

”Snön, tänkte hon, svepte in dem alla i en vit tystnad av fallande snökristaller, snöstjärnor som var och en var unik och olik de andra, men ändå upprepningar av ett och samma återkommande grundmönster, av en och samma evigt givna likformighet. Och snöyran gjorde dem blinda för omvärlden. När de försökte föreställa sig världen där utanför virvlade den hastigt upp för att sedan lika snabbt upplösas och försvinna i ett obestämt töcken.”

1. Hur fick du idén till Kristallpalatset och vad ville du utforska genom berättelsen?

Jag har märkt att jag i början av varje romanprojekt ser en tydlig plats framför mig, ett rum, ett hus, en stad – vad det nu kan handla om – men en tydlig miljö, och ur platsen föds sedan de människor jag vill berätta om. Så var det också i det här fallet. Jag såg framför mig den gamla gården Vändesta, och att där skulle ske omvälvande händelser. Och jag har nog också alltid fascinerats av ”det slutna rummet”, slutna och avskilda miljöer, som människor av någon anledning tvingas eller väljer att vistas i. Och det gäller ju i allra högsta grad den här romanens scen. Vad händer när man stänger in ett antal människor i ett rum? Vad händer inom dem och mellan dem?

Att det blev ett mödrahem för unga gravida kvinnor under tidigt sextiotal, kan jag bara förstå som att jag har erfarenhet av att vara ung ensamstående mamma, och att det varit en känslomässig klangbotten i skrivandet, ett slags bordun som vibrerar där. Men jag har också tydliga minnen av det tidiga sextiotalet då jag själv var barn och kunde fascineras av en vuxenvärld som jag inte förstod mig på, där det fanns hemliga koder.

Det tidiga sextiotalet har jag nog därför alltid bevarat i minnet från min barndom som en särskild värld, nästan mytisk sådan, fylld av gåtfulla företeelser. Jag minns modet, bilarna, musiken – när Anita Lindblom sjunger ”Sånt är livet”, och kanske särskilt minns jag kvinnovärlden som den kom till uttryck i tidens damtidningar med alla goda råd om hur en kvinna bör vara och vad hon bör sträva efter, det tydliga ”formandet” av kvinnan som fanns där.

När jag började skriva Kristallpalatset kunde jag använda mig av en del av de här minnena och fördjupa mig i dem. Vad drömde unga kvinnor om under den här tiden? Vad var det som låg i luften då? Vad påverkade dem? Vilka möjligheter fanns till utveckling? Det tidiga sextiotalet präglades ju fortfarande av efterkrigsstämning och hopp om en bättre värld, det fanns fortfarande en oskuldsfull syn på framtiden. Man byggde för framtiden och trodde på den. Så kom ju -68 och allt detta som man trott vara stabilt omkullkastades. I romanen Kristallpalatset anar man vad som ska komma – ungdomsrevolten, p-pillret, den fria sexualiteten – men man är inte där ännu, man försöker bara trevande söka sig nya vägar och finna nya roller. Och i den fasen ryms en osäkerhet, somliga vågar ta sig an det nya, andra tvekar, många gör motstånd.

2. Vad har varit den största utmaningen med att skriva romanen?

Det var nog att låta så många människor och karaktärer samexistera, påverka varandra och utvecklas i den slutna miljö som ju mödrahemmet är, och att samtidigt försöka göra alla de människorna begripliga för läsaren. Jag ville också undvika att skriva ett slags offer-förövare-berättelse. Därför är de karaktärer som omger de unga gravida flickorna – föreståndarinnan, barnsköterskorna eller läkaren på Vändesta – viktiga för att skapa balans i berättelsen. De formulerar också etiska och moraliska dilemman som ju oundvikligen är en del av mödrahemmets värld och den tid som skildras. Och de gör det från en annan horisont än de unga kvinnornas.

3. Utvecklades några karaktärer eller händelser i romanen på ett oväntat sätt under skrivandet?

Att huset Vändesta, den fysiska platsen, skulle bli så viktig i berättelsen, ja, nästan en gestalt i sig vid sidan av människorna i romanen, var något jag inte förutsåg när jag började skriva historien. Men jag fick ett väldigt starkt förhållande till den gamla gården med alla sina rum, korridorer, trappor och prång under skrivandet, och den har också blivit en viktig del av berättelsens nerv och framåtrörelse.

4. Tematiken I Kristallpalatset rör sig kring kvinnors situation och begränsningar i en tid präglad av konventioner. Hur ville du belysa de frågorna?

Genom att stänga in ett antal kvinnor i huset Vändesta, de unga tonåriga gravida naturligtvis, men också de lite äldre barnsköterskorna och den åldrande föreståndarinnan, kvinnor med olika livsförutsättningar och i olika faser av livet, så fick jag möjlighet att belysa kvinnorollen under tidigt 60-tal ur flera perspektiv. Det är ju en utpräglad kvinnovärld som skildras, men paradoxalt nog finns ändå mannen där ständigt närvarande, fastän han mestadels fysiskt är helt frånvarande, han finns där som okränkbar auktoritet och ett slags riktmärke i tillvaron. Mannen är den makt som kvinnorna alltid måste förhålla sig till. Det är kanske det mest utmärkande för tiden före p-pillret, att kvinnan i så hög grad är beroende av mannen. Och som föreståndarinnan Inez tänker om sin relation till läkaren Edvard Melander, att ”helt jämbördiga var de ju ändå inte”.

Kvinnorna är instängda i den här gamla gården, i den här fysiska miljön, men de är också instängda i sin egen tid och i den tidsanda som råder, och med nödvändighet påverkade och begränsade av den (så som vi människor naturligtvis alltid är instängda i den tid vi lever i) och det styr också deras beslut och livsval.

Mödrahemmen var en företeelse som fanns under många decennier i Sverige under 1900-talet, det fanns ett eller ett par mödrahem i varje län ända fram till mitten av 60-talet då de flesta hemmen avvecklades, och de var ett talande bevis för kvinnans värnlöshet i samhället om hon var ung, fattig, ogift och gravid. Jag ville skildra och kanske påminna om hur utsatta unga kvinnor kunde vara ända fram till 60-talet. Det kan vara svårt att förstå idag. Att hon inte skyddades av sociallagstiftning till exempel (barnen gjorde det, men inte kvinnorna) och att hon fick kämpa så hårt för sina rättigheter.

Det här är en del av allas vår historia, och kvinnohistoria. Jag tror också att det i varje släkt, om man bara går någon generation tillbaka, finner någon kvinna som fått barn under fel omständigheter, i fel ålder, utan man eller med fel man och som också fått lida för det. Här har ju också, som vi alla vet, religionen bidragit till skam och utsatthet.

Men även om jag skriver in mina gestalter i en speciell tid och i en särskild social situation, så är det först och främst allmängiltiga frågor och människor jag skriver om, och hur människor påverkar och förhåller sig till varandra. Och man måste också komma ihåg att en roman är fiktion, fantasi. En roman skapas, så upplever i alla fall jag det, ungefär som drömmar, väldigt intuitivt, och en roman är också så mycket mer än bara en historia. Den är språk, rytm, den har en särskild ton, en särskild röst. När jag som författare hittar den där tonen eller rösten i en berättelse brukar det bara handla om att väldigt uppmärksamt lyssna till den. Det är kanske det som kallas för ingivelse eller inspiration.